Linda Nyberg - Al Dia Capo - Stuteri Myntha

Jag är ledig sammanlagt 4 dagar denna helg.

Jag har haft en snabbavklarad förkylning, njutit av en ridtur på Alco i morse i fantastiskt härligt väder. Det största o mest glädjande för mig/oss är Bella la blöjan igår ( har den bara på natten nu ) o jag kunde inte bli mer stolt. 

Trots allt detta så tar ilskan o frustrationen över när man inte borde vara annat än väldigt glad. Jag blir så illa behandlad/bemött av någon/några o bara biter ihop o biter ihop men bägaren rinner snart över. Jag står snart inte ut. Hur kan man stå ut med sig själv ens?

 

En annan sak som åter igen dykt upp i mina tankar är hur bra jag trivdes på gården när vi flyttade hit för 6,5 år sedan. Här stod snälla, trevliga o  varma människor som jag hade så himla roligt ihop med. Jag trivdes tom de halvåret vi var helt själv. Varför kan det inte bara vara som förr?:) Tror motivationen till ridningen mm varit större då o man hade gått till o från stallet med ett leende.